Det finns en skiljelinje vid arton månaders ålder då barn lär sig att deras omgivning kan tycka på annat sätt än de själva. Allmänt gäller i djurvärlden att högre stående djur har längre barndom än lägre stående varelser. Giraffer klarar att gå bara ett par timmar efter födelsen, men för människan tar det ett år.
I ett annat experiment berättade man för barn om två flickor som hette Sally och Ann. De satt i ett rum och Sally lade en kula i en korg, täckte över korgen och gick därifrån. När Sally hade gått, flyttade Ann på kulan och lade den i en låda bredvid. Denna saga berättades för barn i olika åldrar. Därefter frågade man barnen var kulan låg. De svarade att kulan låg i lådan. Nu följde den kniviga frågan: ”Var kommer Sally att leta efter kulan när hon kommer tillbaka, i korgen eller i lådan?” Barnen under fyra år svarade att hon kommer att leta i lådan, vilket naturligtvis inte stämmer. Det är inte förrän barn blir äldre än fyra som de förstår att hon skulle komma att leta i korgen.
Vissa lär sig dock tidigare än andra, som underbarnet Michael Kearney. Han talade vid fyra månaders ålder och använde fraser som ”Mamma! Pappa! Jag är hungrig! Var är min bröstmjölk?” Tio månader gammal gjorde han prisjämförelser när familjen handlade i kvartersbutiken. Modern bad honom vara tyst för att folk i affären inte skulle tro att hon var buktalare, skriver San Francisco Chronicle. Albert Einstein började tvärtom prata sent. Vid en middag en kväll bröt han till slut tystnaden: ”Soppan är för het”, klagade han. De lättade föräldrarna frågade varför han aldrig sagt ett ord tidigare. ”Därför att”, svarade han, ”fram tills nu har allting varit i sin ordning”.
Barns logiska tänkande utvecklas såklart från födseln, men är enklast att iaktta från cirka två års ålder. Efter sju år börjar de tänka som små vuxna och kan tydligare se de konsekvenser deras och andras handlingar får över tid. Men det gäller inte alla. William James Sidis, kanske världens mest intelligente man, läste New York Times vid arton månaders ålder. Som treåring skrev han på maskin och lärde sig latin och grekiska. Före skolstart behärskade han tyska, franska, ryska och hebreiska. Han lär ha haft en astronomisk IQ på mellan 250 och 300, förmodligen så hög att man inte kunde sätta ihop ett fungerande IQ-test för honom. Men ibland räcker det tydligen inte att vara världens smartaste. Allt gick mer eller mindre åt skogen för William och han slutade som biträde på en advokatfirma. För att få en uppfattning om hur hög en IQ på 300 är kan nämnas att 50 procent av alla människor har en IQ på mellan 90 och 100, elva procent ligger mellan 120 och 130.
Einsteins, Stephen W. Hawkins, Bill Gates uppskattas till omkring 160, utrikesminister Anna Lindhs IQ lär ha uppgått till omkring 150, Mozarts till 160, schackspelaren Bobby Fischers 180, poeten Goethes 200 och Leonardo da Vinci 200. Gravt mentalt efterblivna är de som har omkring 20 IQ-enheter, och svårt efterblivna är de som har mellan 20 och 34. Det finns de som menar att de som har hög IQ helt enkelt är bra på att lösa IQ-tester, men att det egentligen inte säger så mycket om deras intelligens. Andra påpekar att mänsklighetens IQ har ökat med flera procent under de senaste hundra åren, vilket anses bero på att vi äter bättre och har fått mer tid över till att tänka. Man har också sett att intelligenta människors hjärna förbrukar mindre socker. De smarta kan koncentrera sig så mycket att hjärnan behöver arbeta mindre.
Människan är inte det enda djur som är intelligent. Kor kan lösa många problem som vi normalt tror att bara apor kan. Grisar är skickliga manipulatörer och skaffar sig mat på sina kompisars bekostnad. Får kan komma ihåg 10 människors och 50 andra fårs ansikte i två år. Papegojor anses ha en femårings intellekt och kan bland annat urskilja färger. Kycklingar kan skilja mellan människor och känner förväntningar, kan öppna dörrar och navigera i labyrinter. Elefanter har långt minne, sörjer sina döda och täcker avlidna släktingars kroppar med löv på elefantkyrkogårdar.
Det finns många exempel på barn som är långt mer begåvade än sina klasskamrater. Tyvärr får de svårt att passa in i gemenskapen. De är ofta för smarta för sitt eget bästa. Ett nytt problem är att föräldrar med låg IQ anlitar ”nobelprisspermabanker” med påföljden att barnen vid relativt låg ålder blir mycket klokare än sina föräldrar. Barnen slutar att utvecklas i deras sällskap och känner sig som främlingar i familjen. Elitspermabanken som entreprenören och miljonären Robert K Graham grundade, Ge Repository for Germinal Choice, hade därför som princip att inte sälja elitsperma till korkade föräldrar. I stället annonserade Graham i tidningar som lästes av intelligenta kvinnor med välordnad ekonomi och hög utbildning. De fick gärna vara medlemmar i intelligensklubben Mensa men ha problem med att få barn med sina män. Annonserna kunde se ut så här: ”Mr Lilaröd: olympisk guldmedaljör, lång, mörk, klartänkt samt framgångsrik affärsman och författare eller Mr Gråvit: snygg, utåtriktad, positiv, universitetsprofessor, expertskytt som gärna läser de stora klassikerna.” På 1970-talet övertalade Graham tre eller fem (beroende på vem som berättar) nobelpristagare att donera. Tråkigt nog för honom blev en av dessa senare känd för allmänheten, nämligen William Shockley, som vunnit priset för att ha uppfunnit transistorn men också blivit känd för en extrem syn på mänskliga raser. 1999 slog banken igen dörrarna för gott. Endast två av nobelspermabankens över 240 barn talar med pressen. Doron Blake och hans mor gör det för att tjäna pengar. Doron läste Hamlet och lärde sig algebra på dagis. Vid sex års ålder uppskattade man hans IQ till 180, men Doron blev uttråkad av testet och ville inte fylla i alla frågor. Värt att veta är att Doron redan vid två års ålder använde dator, men för andra mer ordinära människor är datorn något som kan locka fram extra låg IQ. En man uppger sig till exempel ha sett en kvinna som stoppade in ett kreditkort i datorns cd-läsare. Han frågade förvånat vad hon gjorde och hon svarade: ”Jag försöker handla på internet.”
Att ha hög IQ behöver inte vara gynnsamt. När den engelske polisaspiranten Robert Jordan IQ-testades av Londonpolisen tyckte de att hans 125 poäng var för många och kastade ut honom. Den genomsnittliga IQ-nivån för engelska poliser är 104. Den som har högre IQ anses kunna bli uttråkad på jobbet.
En annan nackdel för dig som är smart är att du kan så mycket att du också vet hur lite du förstår och därmed underskattar din förmåga. Undersökningar visar att en dum och obildad person inte förstår hur lite han vet och hur inkompetent han är. Därför överskattar han sin kompetens.
En ledande handelshögskola, känd för att dra åt sig smarta ungdomar, såg i en förvånande undersökning att studenterna från denna fina skola lyckades väl i arbetslivet till en början, men efter tio år hade de passerats av sluga, outbildade personer med vana att dra nytta av alla möjligheter som dyker upp. ”Vi hade lärt dem att lösa problem men inte att känna igen möjligheter”, sa en lärare uppgivet. ”När möjligheterna knackade på dörren, hade de ”stör ej”-skylten uppe.”
På 70-talet lyckades lärda ljushuvuden skilja mellan akademisk skärpa och förslagenhet eller slughet. I gatans värld är problemet dåligt definierat, det har definierats av den sluge själv. Mycket information saknas, många tänkbara lösningar finns och det har i högsta grad med vardagslivet att göra. I den akademiska världen är allt tvärtom. Problemet är väl definierat, det har formulerats av en teoretiskt inriktad person, all information finns till hands för att lösa det, det finns ett korrekt svar och det har inte med vardagslivet att göra. Man skiljer också mellan ”kristalliserad förmåga” som är din förmåga att tillämpa dina kunskaper på ett visst problem och ”flytande intelligens” som du plockar fram för att klara ett nytt problem för vilket du egentligen inte har kunskaper och erfarenheter för att lösa direkt.
Det är ett tråkigt faktum att det inte finns några trådar som kan dra upp din IQ på högre nivåer. Men eftersom IQ inte är avgörande för hur lycklig du blir, vore det ointelligent att gräma dig över det.
Kapitlet är ett utdrag ur Pinocchioeffekten : 130 sanningar om hur du funkar av Henrik Diamant och Mikael Zethelius